...
Min kusin skrev ett inlägg för ett tag sen om en spåtant hon ska till i Landskrona.. Jag vill också så gärna gå och spå mig.. Jag har alltid vart mycket för sånt och har alltid trott på magi osv, för många är sånt verkligen löjligt och en stor fantasi men jag tror iaf på det.. Även om jag inte vart med om nånting själv, inte vad jag tror iaf, men jag har några vänner som vart med om saker och det är riktiga grejer..
För vissa av er som läser så kanske det verkar som rena nonsens och för vissa av er så vet ni att det stämmer, för det är ni som varit med om det..
Just i detta skedet som jag är så vill jag verkligen gå till nån som kan "berätta" om min framtid eller iaf ge mig lite hintar...
Jag är en människa som alltid vetat eller iaf haft en bild av hur mitt liv ska bli men sen vi flyttade upp till stockholm så har allt blivit mer osäkert och jag vet inte längre, eller kan inte längre se framför mig hur mitt liv kommer bli.. Och visst det kanske inte är så bra eller kul att "veta" hur ens framtid kommer se ut, men jag tycker om att ha styr och koll på saker och ting och när jag inte vet det så känns det på nåt sätt som om jag stannar i livet... Som om jag inte vet var jag ska ta vägen..
Det kanske är fel sak att säga och kanske fel sätt att uttrycka sig på men det är så jag tänker och känner...
Och då borde det ju vara upp till mig också eller??
Vissa säger, det är inte bra och spå sig för då kanske man blir inledd på fel väg, vissa säger det är inte bra att spå sig för de lurar bara en..
Men jag vill ju inte gå till vem som helst.. Jag vill gå till en person som kan berätta saker om mitt förflutna och kan hon/han det så har jag ett förtroende för denna personen.. Och då kan jag tro på det hon/han säger om min framtid, inte allt i minsta detalj men man tolkar ju saker och ting också som person och det gäller bara att tolka det rätt tror jag..
Jag vet inte hur ni där hemma ser det men det är ni som känner mig sen tidigare och sen större delen av livet och jag känner inte att jag är samma person längre....
Sen vi flyttade upp hit så känns det som att jag förlorat en väldigt stor del av mig själv... Det kan vara för att jag inte känner stan här uppe och folket som jag gör hemma och alltså inte känner mig lika bekväm och trygg här uppe men samtidigt så trivs jag bra här uppe, jag gör verkligen det, jag har tagit upp dansen igen och den går bra och jag trivs på mitt jobb..
Jag har iofs fått lite tankar om jobbet men det är inte jobbet i sig, utan det är människorna och kollegorna som jag jobbar med.. Men så är det väl på alla jobb..
Tycker bara det är så trist med folk som snackar skit och gottar sig i andras problem.... Jag är inte den som är den och har aldrig varit heller, jag älskar skvaller!!
Verkligen, men om det är nånting som en person eller två eller tre vill hålla hemligt och inte prata om så ska man väl kunna göra så?? Och om en person anförtror sig till en annan så är det ju ingenting som ska gå vidare eller hur??!!!
Visst det är väl så hemma också till en viss del men jag känner ändå att det var mer så när man gick i skolan, när man var 15 16år gammal som man höll på så eller?
Det finns ju fortfarande, det vet jag också men på den tiden så tog man inte saker och ting på lika stort allvar som man gör nu.. Man tog det på stort allvar men idag inser man att det är inte lika farligt som det kan vara nu,, Vi har blivit mer vuxna och fått mer erfarenhet av livet om man säger så..
Så ser jag det iaf... Och jag tror det är fler som delar den uppfattningen med mig.. Men varför kan inte alla göra det??
Jag säger inte att jag är världens bästa ängel, absolut inte!
Jag har gjort så många misstag och jag kommer göra fler, precis som alla andra.. Vi är bara mänskliga..
Man kan diskutera i många skeden och lägen vad en bra vän är, och jag vet att jag är en god vän.. Jag har gjort mina misstag, verkligen som jag aldrig kommer glömma, även om personerna som är inblandade har glömt och förlåtit, så spelar det ingen roll.. För det är saker jag aldrig KAN glömma...
MEN det är saker och ting som jag lärt mig så fruktansvärt mycket utav..
Jag vet inte om det är som för mig, att när man flyttar ifrån människorna som varit nära en hela ens liv som man inser vilka misstag man gjort mot de och de mot dig eller om det är en viss ålder man kommer till..
Men sen jag flyttade så har jag iaf insett väldigt väldigt mycket och som jag skrivit i tidigare inlägg, att man märker verkligen vilka ens riktiga vänner är när man flyttar från stan osv.. Man märker vilka som vill veta hur just DU mår och vad DU har för dig osv...
Och de hör inte bara av sig för att gå ut och festa eller för att kolla om du är ledig för en fika på stan, utan de hör av sig för att de vill prata med DIG..
Visst det är inte lika lätt när man flyttar att träffas och umgås men prata kan man väl göra? Mobilen har funnits i många år och hemtelefon också och även om man bara vill ringa för att säga hej eller bara skicka ett mess och skriva hej så kan man väl göa det..
Jag är själv inte världens bästa på att höra av mig och det vet jag, (och jag ska definitivt inte skylla på min b12 brist) men ibland så känns det som att vissa människor hör bara av sig när du är i stan igen och inte annars och det är väl inte det riktiga vänner är? För isf har jag helt fel uppfattning om vad vänner är...
Jag har funnit några personer som jag kommit nära och som jag låtit komma nära mig här uppe, men de är få och det är jag glad för. För som de säger : Hellre några få nära vänner än många bekanta..
Och det är sant, jag har verkligen mycket hellre några nära vänner än många bekanta...
Jag önskar verkligen att jag vore en super woman som bara kunde ställa allt tillrätta och få alla månniskor att tycka om varandra..
Till er mina vänner och kära och andra läsare som jag inte känner, jag önskar er allt gott och jag hoppas verkligen att ni får det livet ni önskar er!
För vissa av er som läser så kanske det verkar som rena nonsens och för vissa av er så vet ni att det stämmer, för det är ni som varit med om det..
Just i detta skedet som jag är så vill jag verkligen gå till nån som kan "berätta" om min framtid eller iaf ge mig lite hintar...
Jag är en människa som alltid vetat eller iaf haft en bild av hur mitt liv ska bli men sen vi flyttade upp till stockholm så har allt blivit mer osäkert och jag vet inte längre, eller kan inte längre se framför mig hur mitt liv kommer bli.. Och visst det kanske inte är så bra eller kul att "veta" hur ens framtid kommer se ut, men jag tycker om att ha styr och koll på saker och ting och när jag inte vet det så känns det på nåt sätt som om jag stannar i livet... Som om jag inte vet var jag ska ta vägen..
Det kanske är fel sak att säga och kanske fel sätt att uttrycka sig på men det är så jag tänker och känner...
Och då borde det ju vara upp till mig också eller??
Vissa säger, det är inte bra och spå sig för då kanske man blir inledd på fel väg, vissa säger det är inte bra att spå sig för de lurar bara en..
Men jag vill ju inte gå till vem som helst.. Jag vill gå till en person som kan berätta saker om mitt förflutna och kan hon/han det så har jag ett förtroende för denna personen.. Och då kan jag tro på det hon/han säger om min framtid, inte allt i minsta detalj men man tolkar ju saker och ting också som person och det gäller bara att tolka det rätt tror jag..
Jag vet inte hur ni där hemma ser det men det är ni som känner mig sen tidigare och sen större delen av livet och jag känner inte att jag är samma person längre....
Sen vi flyttade upp hit så känns det som att jag förlorat en väldigt stor del av mig själv... Det kan vara för att jag inte känner stan här uppe och folket som jag gör hemma och alltså inte känner mig lika bekväm och trygg här uppe men samtidigt så trivs jag bra här uppe, jag gör verkligen det, jag har tagit upp dansen igen och den går bra och jag trivs på mitt jobb..
Jag har iofs fått lite tankar om jobbet men det är inte jobbet i sig, utan det är människorna och kollegorna som jag jobbar med.. Men så är det väl på alla jobb..
Tycker bara det är så trist med folk som snackar skit och gottar sig i andras problem.... Jag är inte den som är den och har aldrig varit heller, jag älskar skvaller!!
Verkligen, men om det är nånting som en person eller två eller tre vill hålla hemligt och inte prata om så ska man väl kunna göra så?? Och om en person anförtror sig till en annan så är det ju ingenting som ska gå vidare eller hur??!!!
Visst det är väl så hemma också till en viss del men jag känner ändå att det var mer så när man gick i skolan, när man var 15 16år gammal som man höll på så eller?
Det finns ju fortfarande, det vet jag också men på den tiden så tog man inte saker och ting på lika stort allvar som man gör nu.. Man tog det på stort allvar men idag inser man att det är inte lika farligt som det kan vara nu,, Vi har blivit mer vuxna och fått mer erfarenhet av livet om man säger så..
Så ser jag det iaf... Och jag tror det är fler som delar den uppfattningen med mig.. Men varför kan inte alla göra det??
Jag säger inte att jag är världens bästa ängel, absolut inte!
Jag har gjort så många misstag och jag kommer göra fler, precis som alla andra.. Vi är bara mänskliga..
Man kan diskutera i många skeden och lägen vad en bra vän är, och jag vet att jag är en god vän.. Jag har gjort mina misstag, verkligen som jag aldrig kommer glömma, även om personerna som är inblandade har glömt och förlåtit, så spelar det ingen roll.. För det är saker jag aldrig KAN glömma...
MEN det är saker och ting som jag lärt mig så fruktansvärt mycket utav..
Jag vet inte om det är som för mig, att när man flyttar ifrån människorna som varit nära en hela ens liv som man inser vilka misstag man gjort mot de och de mot dig eller om det är en viss ålder man kommer till..
Men sen jag flyttade så har jag iaf insett väldigt väldigt mycket och som jag skrivit i tidigare inlägg, att man märker verkligen vilka ens riktiga vänner är när man flyttar från stan osv.. Man märker vilka som vill veta hur just DU mår och vad DU har för dig osv...
Och de hör inte bara av sig för att gå ut och festa eller för att kolla om du är ledig för en fika på stan, utan de hör av sig för att de vill prata med DIG..
Visst det är inte lika lätt när man flyttar att träffas och umgås men prata kan man väl göra? Mobilen har funnits i många år och hemtelefon också och även om man bara vill ringa för att säga hej eller bara skicka ett mess och skriva hej så kan man väl göa det..
Jag är själv inte världens bästa på att höra av mig och det vet jag, (och jag ska definitivt inte skylla på min b12 brist) men ibland så känns det som att vissa människor hör bara av sig när du är i stan igen och inte annars och det är väl inte det riktiga vänner är? För isf har jag helt fel uppfattning om vad vänner är...
Jag har funnit några personer som jag kommit nära och som jag låtit komma nära mig här uppe, men de är få och det är jag glad för. För som de säger : Hellre några få nära vänner än många bekanta..
Och det är sant, jag har verkligen mycket hellre några nära vänner än många bekanta...
Jag önskar verkligen att jag vore en super woman som bara kunde ställa allt tillrätta och få alla månniskor att tycka om varandra..
Till er mina vänner och kära och andra läsare som jag inte känner, jag önskar er allt gott och jag hoppas verkligen att ni får det livet ni önskar er!
Kommentarer
Postat av: Rille
Min vän vad har hänt ? människor som pratar för mycket gör det enbart för att deras egna liv är så tragiska så dem måste gotta sig i andras.. Du är en fantastisk människa glöm aldrig det..och vi är alla för dåliga på att höra av sig .. saknar dig..
Postat av: Jonte
Så du satt uppe ett tag igår märker jag :)
Jag har faktiskt lite kommentarer men levererar dem över telefon sen när du har kokat ditt te.. :)
Puss och kram på dig så länge :)
Trackback
