Förhållande/Äktenskap
Anledningarna till detta är många, vi sårar varandra för att vi är besvikna, vi sårar varandra för att vi ljugit för varandra, vi sårar varandra för att vi hittat någon annan eller för att vi tror att vår partner hittat någon annan.
Vi är misstänksamma ibland, vi vill ha all uppmärksamhet, vi vill ha kärlek och ömhet, vi vill ha allt..
Men om vi ska kunna få allt då måste vi ju samtidigt kunna ge allt, vi kan inte ge halvhjärtat och förvänta oss att få fullhjärtat tillbaka..
Orsakerna till att vi handlar som vi gör är många, otroligt många..
Det finns de som väljer att leva ett liv med fru och barn och samtidigt ha en älskare/älskarinna vid sidan om.. Varför kan man undra?
Har du inte det bra i ditt äktenskap borde du väl lämna?
Men orsakerna kan vara många också till varför man inte väljer att gå. Man har barn tillsammans som man inte vill förstöra för eller göra ledsna, man har släkt och familj som skulle bli förtvivlade om man gick skilda vägar, man kanske har så stor press på sig till sina nära att leva upp till en viss förväntning, man kanske har ett bra äktenskap men ändå vill ha spänningen vid sidan om..
Anledningarna kan vara många och man kan fråga sig..
Jag befinner mig inte i situationen själv med barn osv men om du har barn och är gift men inte är lycklig med din partner, är det inte bättre att lämna då?
Både för din skull för din partners skull och även för dina barns skull.. Barnen måste väl känna av om nånting är fel? Eller kan man kanske som de individer vi är lyckas dölja det under utan?
Vi kan dölja mycket men kan vi verkligen dölja våra känslor om vi är olyckliga? Ja, det tror jag, iaf för en tid men i längden kan det ju inte fungera, man måste ju se igenom till slut när det inte finns nånting kvar, för är man olycklig kan man väl inte hålla kvar vid den kärleken och passionen som man en gång hade??
Eller kan man det..
Nån sa till mig en gång att om nånting händer i mitt äktenskap så går det alltid att lösa..
Men om den ena partnern är otrogen, går det verkligen att lösa?
Även fast ni så gärna vill för era barns skull, kan man leva med det då, kan man leva med vetskapen om det, att du försöker vara lycklig med din partner för dina barns skull?
Anledningen till otroheten kanske kan vara många också.. Exempelvis, din partner jobbar mycket, du känner inte att du får den uppmärksamheten och närheten som du en gång fick och som du behöver, är det "mer" ok då?
Ert förhållande/äktenskap kanske har övergått mer till vänskap, är det "mer" ok då?
Vi kan ställa oss frågorna och säkerligen de flesta av oss kan säga att det absolut inte är ok, men om vi väl befinner oss i situationen, ställer vi oss annorlunda till det då?
Är det så det ska vara, måste du vara lycklig med pappan/mamman till dina barn om du inte vill, förstör du så mycket för dina barn om ni inte lever tillsammans.. Är det inte bättre isf att man lever på vars ett håll och är lyckliga var för sig än att man är olycklig tillsammans för sina barns skull?
Mitt svar just nu är att jag tror att barnen märker när nånting är fel, och de märker när deras föräldrar är ovänner eller inte mår bra, då måste det ju vara bättre för de om deras mamma och pappa är lyckliga och mår bra fast inte tillsammans.. De borde ju kunna ge så mycket mer på det viset..
Så då till älskaren/älskarinnan, är han/hon lycklig?? Tycker han/hon om att leva på det viset, är han/hon lycklig så? Med att vara den vid "sidan om" har du ju inte allt du kanske vill ha.. Men å andra sidan kanske dessa personer "nöjer" sig med det..
Det låter kanske fel när jag säger så men det är så det är i min värld att vi nöjer oss med nånting som vi inte ska göra egentligen, vi kan om vi vill, få "allt" men ändå väljer vi att vara den som inte kan få allt..
Är vi nöjda med det då? vill vi vara den som måste tänka på vad vi skriver och när vi skriver nånting?
Vill man inte kunna skicka iväg ett mess när man känner för det och få skriva vad vi vill, eller få ringa när vi vill och säga vad vi vill?
Men å andra sidan kanske vi kan göra det ändå och trots att den ena har ett äktenskap eller förhållande så kan man ändå göra allt det, ringa när man vill och säga vad man vill och träffas så mycket som man vill..
Hur är det då? Är det då som att man lever i ett förhållande?
Om man hittar på saker tillsammans, man reser iväg tillsammans, man sover med varandra osv, känns det då som att man är i ett "riktigt" förhållande?
Det kanske blir så till slut, men nånstans innerst inne så tror jag, eller jag vill gärna tro, att varje individ vill ha ett riktigt förhållande med allt vad det innebär.. Kärlek, ömhet, tjafs, bråk, lycka, sorg, hälsa, sjukdom, skratt, tårar.. Allt vad det innebär att stå sida vid sida om varandra, att vara ETT med varandra.
För det är ju faktiskt det vi lovar varandra när vi ingår ett äktenskap..
Jag vill påpeka att detta inte berör mig utan det är erfarenheter från min bekantskapskrets, jag kommer säkerligen skriva mer om detta ämne, så vet ni framöver :)
kom gärna med synpunkter och säg vad ni tycker och tänker och gärna förslag på vad ni vill att jag ska skriva om nästa gång eller förbättra osv.
Tack!
Shit tjejen! Djupt tänkande... Men vet inte riktigt vad jag ska svara på den... Har varit i "älskarinnans" position, dock inget jag är stolt över... Och skulle jag vara frun så skulle jag nog aldrig kunna förlåta min man... Dubbelmoral I know men jag tror aldrig man vet riktigt vad man hade gjort förrän det verkligen händer...
O jag kommer att komma hem så småningom gumman... Den stora frågan är bara när???
O idéen vi har är kanske inget speciellt men kommer att säga mer när det är på "g" =)
Bamsekramar till er och hälsa familjen... <3
Hmm, ja vad skriver man om detta? Du vet ju vad jag tycker, tror att otrohet kan rädda ett dåligt äktenskap så länge det inte kommer fram, för jag tror det kan få den som är otrogen att öppna ögonen om vad han/hon har att förlora. Kommer det fram är äktenskapet så gott som slut på ett eller annat sätt, tilliten försvinner helt enkelt! Jag har förlåtit en gång, man vill ju så gärna att det ska funka, men det är till att lura sig sj, man ifrågasätter ALLT han gör och det är inte rättvist, har jag förlåtit så ska man också gå vidare och det är svårt. Kommer ej att hända igen! Har också varit älskarinnan (inte till ngn gift dock), det var i en jobbig tid i mitt liv, skulle aldrig göra ngt sådant idag, det sårar ju så fruktansvärt och förstör sååå mkt! Nu har jag nog inte mer att säga om detta, bra skrivit babe! Puss
Ps. det där om att jag tror det kan rädda ett dåligt äktenskap gäller dock inte mig, bara en tanke jag haft länge, men skulle sj aldrig acceptera eller kunna tänka mig att min partner är otrogen eller behöver vara det för att inse att jag är den rätte, prata med din partner innan du agerar, det mesta går att lösa genom bra kommunikation! Nästa gång kan du skriva om barnuppfostran =) Dina synpunkter, kanske lite lagar, på vissa ställen är det ju fort lagligt med barnaga, vad tycker du om det? Osv haha lite extra intressant för mig att läsa om just nu! Kanske om aborter och så också, ja ämnet är stort =) Puss
